Grus

Våga köra på grus

Motionärer i allmänhet har blivit alldeles för klena när det gäller dåligt underlag. De är bortskämda med fin och jämn asfalt. Vissa blir alldeles förtvivlade när man säger att det är några hundra meter grusväg på ett motionslopp. Och ligger det grus på vägen skriker de högt fast det inte är någon kurva i siktet.

Nu har vi sett hur proffsen kört vårklassikerna i Belgien och Holland över kullerstenar eller valt att köra i gräset vid sidan av vägen. Ingen verkar klaga på underlaget och de som vinner sådana tävlingar får en alldeles särskild respekt.

I Sverige finns det hur många grusvägar som helst. Totalt finns det nog minst lika många mil grus som asfalt i Sverige. Dessutom är de ofta i vackrare miljö än asfaltvägarna och med mindre biltrafik. Ändå verkar motionärer på racercyklar vara livrädda för att köra på grus.

Grus ska man kunna åka på och det är faktiskt en ganska skön känsla. Det handlar egentligen om två stadier. Det första är att åka på grusväg som bär smala däck och det andra är när smala däck skär igenom och det börjar bära iväg sidledes. Men i realiteten handlar det ofta om mentala spärrar som skapar rädslan.

Punkteringsrisken är överdriven, fast vissa däck är faktiskt bättre än andra att hålla punkteringarna borta. Ställer man frågan till erfarna gruscyklister får man väldigt olika svar om vilket däck som är bäst. Bland de smalaste, dvs 23 mm, verkar Michelin ProRace ofta nämnas som säkert.

En positiv trend är att cykelhandlarna börjat föra något bredare däck, 25 mm, och det märks genast skillnad på grusunderlag att ha ett lite bredare däck. Först vid riktigt breda däck, 32 mm och uppåt, börjar det kännas stabilt för de flesta. Så breda däck brukar också ha bättre punkteringsskydd.

Den där pirrande känslan att man kommer att köra omkull i gruset måste man komma över genom att cykla mycket på grusväg. En del är orädda redan från början och förstår inte ens vad problemet är.

Leif Greve i Järfälla kör touring på dåliga vägar i Norge med racercykel och tunna däck. Han ser inga problem med det. Binni på Cykloteket säger att man måste hålla löst i styret, inte krampaktigt, får då bär det iväg åt fel håll. Ju högre fart desto lättare är det att hålla rätt kurs. Sitter man på sadeln har man bättre viktsfördelning på löst underlag än om man står upp.

Har man en cykel med lite bredare sulor för grusvägsåka blir den betydligt mer användbar än en ren racer om man bor i en stad där man mot sin vilja tvingas upp på cykelbanor eller vill köra över en trottoar för att nå en annan gata.

Grus på asfalt är däremot ingen höjdare. Kommer man i hög fart och behöver lägga ner cykeln så är gruset rena kullagret och man får lätt en marksyning. Hinner man inte bromsa innan man går in i kurvan gäller det att försöka hålla cykeln så upprätt som möjligt och sedan hänga inåt i kurvan. Grus på asfalt är värre än en grusväg när det gäller punktering. De finns inget mjukt underlag som kan ge sig utan en vass sten kan går rakt in ända till slangen.

Cyklar man på Mallorca eller andra serpentinvägar kan det efter ett häftigt regn ligga grus på vägen. I kurvor är det riktigt farligt. Kom bara ihåg att med bromsen mot fälgen har man alltid den sämsta styrförmågan på cykel. Det gäller även bakhjulet. Får man väl sladd, släpp eller ett kast så är det viktigt att hjulen inte är det minsta låsta utan rullar helt utan motstånd.

Nästan överallt finns det möjligheter att prova på att köra cykel på grus. Även om det bär emot så testa, efter ett tag märker man att det nog inte är så farligt. Då är man på väg att bli en klassisk racercyklist och kan kanske ställa upp i motionsloppet L’Eroica i Italien som går på den ”vita vägen” Den kallas så för man kör på grus som är vitt som marmor. De flesta som kör det loppet är inte rädda för några punkteringar utan kör på gamla racercyklar med tubdäck. Loppets namn anspelar på ”hjälte” och visst ser deltagarna ut som hjältar med reservdäcken korsade över bröstet. Bli en hjälte - kör på grus!


2007-06-25 Tell		© Audax 22,5