|
Regn i dagarna tre hade meteorologerna lovat
till Vänern Runt. Det gällde att packa sportväskan till
bristningsgränsen med alla alternativ och lager. Lösa ärmar,
knävärmare, termobyxor, svettröjor, Gore Extreme vinterhandskar och
skoskydd. Inget fick glömmas inför dessa strapatser.
Fredag morgon, dag 1. Solen skiner, men det är kallt, cirka 8 grader. Men
Örebroarna förnekar sig aldrig: -" Så här brukar det ut på
morgonkulan, framåt dagen blir det regn."
Startfältet är indelat i grupper om 10-15 cyklister, som släpps iväg med 5 minuters
mellanrum. Långsammaste gruppen som har nummer 1 startar först och den
snabbaste, nr 23, startar sist. De individuella nummerlapparna visar vilken
grupp man tillhör. Självfallet är det högre status att ha ett högre
startnummer, det visar ju att man är snabbare.
Att vi fått nr 9 på gruppen översteg vida mina ambitioner. De två dagarna körde
vi endast om grupp 1 och den tredje dagen även grupp 2. Om vi blev
omkörda? Jo, av nästan alla andra grupper.
Status
Det finaste man kan uppnå på Vänern Runt är att sova längre än andra
på morgonen och att komma först till målet på kvällen. Vissa erfarna
snabbåkare har utbildat ett tydligt kroppsspråk på morgonen. De tittar
fram ur sovsäcken undrande var det är för himla rännande när de skall
sova ut. Sedan slår de till igen på kvällen. - "Kommer ni först
nu? Har ni haft problem?" Det är frågor man möts av när
snabbåkarna lite lojt spatserar omkring färdigduschade vid
målområdet.
Loppet går på vägar med biltrafik. Ibland är det ganska intensiv och
snabb trafik. Men det är inte bilarna som står för olyckorna, det är
cyklisterna själva. I grupperna åker många som aldrig kört tillsamman
eller ens cyklat i grupp tidigare. Inledningen av en uppförsbacke är
allra farligast. En cyklist växlar ner, känner att han tappar fart och
ställer sig upp cykeln. Alldeles bakom honom ligger en som bestämt sig
för att inte bli avhängd. När den förste ställer sig upp blir det
liksom en knyck bakåt och då kör den bakom honom på hans bakhjul.
Vurpan är ett faktum.
Vägarnas beläggning verkar bli allt sämre. Det var ett evigt pekande
neråt och ropande "hål". En del hål var så stora och djupa
att det lätt kunde rymma en grävling. Kanske är det därför stadjeepar
blivit så populära. Ett lågprofils bildäck skulle aldrig klara de hål
jag såg. Konstigt att man aldrig hör något om skadeståndsanspråk mot
Vägverket.
Guten Morgen
I gruppen var fyra tyskar anmälda. Här skulle jag som Gruppenleiter
glänsa med instruktioner på flytande tyska. En snabb intensivrepetition
av cykeltermer fick pluggas in. Jag har alltid haft svårt att hålla
isär "bergab" och "bergauf". Minnesregeln är "bergab",
då åker man av berget och "bergauf" åker man upp för berget.
Men det är svårt, "ab" låter precis som "up" och
så blir det fel i alla fall. Glänsandet i främmande språk blev mycket
kortare än jag föreställt mig. Ingalunda tre dagar, inte ens en dag.
Jag hann bara säga att vi skulle köra lugnt "Locker fahren". -
Ja, gut, locker fahren blev svaret. Men redan efter ett par mil bytte
tyskarna grupp i farten. Dom tyckte att det gick för såsigt och sedan
hade vi haft en punktering i gruppen. Den tog oändlig tid att fixa.
Stockholmaren Sten-Åke Sandgren, som är något av en diplomat,
konstaterade att det nog var allra första gången som den killen krängt
av och på ett däck.
Hungriga vargar
En av orsakerna till att vi blir allt mer överviktiga sägs bero på att
vi aldrig är hungriga. Vi har utbildat något som amerikanarna kallar
för "grazing". På svenska betyder det att beta - som kor gör,
typ. Så fort det finns något ätbart inom synhåll så tar vi lite, och
sedan ser vi till att det alltid finns något ätbart inom synhåll. Så
är det inte på Vänern Runt. Där får man uppleva riktiga
hungerkänslor. Med 50 till 60 km mellan depåerna rinner mackor och
korvar snabbt igenom magen . Sedan sätter hungern in. När man når
depån öppnar man foderluckan på vid gavel. Jag tror ingen nöjde sig
med en korv med bröd i depån, två var standard, vissa tog ändå om.
Och så några mackor, en banan och ett paket russin. Jag undrar hur
många energikakor som slank ner i över 200 cyklister under de 56
milen.
Unikt lopp - på natten
Vänern Runt är unikt bland motionsloppen då man umgås i tre dygn, på
och av cykeln. Laholm 6-dagars har också det, särskilt om man sover på
vandrarhemmet inne i stan. Men massförläggningen i idrottshallar är
något mycket speciellt. Här byggs revir av liggunderlag och kappsäckar.
Hallen fylls inte upp från ena ändan till den andra utan genom ett
mönster som råttforskare borde studera. Väggplatser, helst med
ribbstolar för klädtorkning går först. Sedan byggs små bon på
åskådarläktarna. Sist går platserna som är närmast ingången eller
de under nödbelysning som aldrig släcks. Till denna del av världen har
snarkplåster inte nått. Här dras timmerstockar fram och tillbaka natten
igenom. Snarkningar verkar ljudmässigt ligga på en frekvens som
öronproppar går bet på att stoppa. Likaså verkar propparna inte kunna
stänga ute andras väckningssignaler, bara den egna. På morgonen får
man höra hela det register av signaler som moderna mobiler har i sig och
de stängs inte av utan fejdar ut efter så där en tio verser.
Audax - en fristad för utbrända
Det finns massor med olika sätt en grupp kan köras. Enkel kedja, belgisk
kedja, dubbla led, 30 tramptag, byte ute, byte inne osv. Nästan alla
bygger på samarbete mot luftmotståndet. Grupp 9 däremot var helt
annorlunda. Här körs enligt modell Audax. Det betyder att kaptener kör
först och bestämmer hastigheten. Resten ligger på mer eller mindre
fasta platser bakom. När någon tappar kontakten med framförvarande
vrålas "lucka!". Till skillnad från mer machobetonade sätt
förväntas inte den avhängde täppa till luckan genom att lägga på ett
kol. Tvärtom skall kaptenerna minska farten något och sedan på ropet
"alla med" så går farten tillbaka till ursprungsläget.
Gruppledaren bestämmer hastigheten och testar allteftersom vilka som kan
utses till kaptener. Vissa lär sig aldrig att hålla en jämn takt, andra
verkar vara födda till Audax-kapten. Pulsklocka är idealiskt, medan
datorn inte är till någon hjälp. I en Audax-grupp skall man likt en
vattendroppe färdas genom landskapet. När man möter en uppförsbacke
så saktar farten eftersom man inte ökar kraften och sedan när når
krönet fortsätter man utan att vila på pedalerna och återgår till
standardfarten. Nerför skall vattendroppen öka farten, då måste
första ledet trampa på ordentligt för att hålla jämnt tryck, det ser
man på pulsmätaren. Här gäller det att gruppen inte i skall bromsa
bort en massa energi i onödan.
Antagligen är det inte naturligt att köra jämnt. Redan små barn som
just fått sin första cykel tar i utav bara den i uppförsbackar för att
sedan vila nerför. Men det blir enormt jobbigt och ryckigt att köra så
i en grupp.
Grupp 9 blev en fristad för en rad löshästar som kastats ut från
snabbgrupper. Helt utbrända såg de 9:an som det enda alternativet till
att bryta. Återhämtningen kom redan efter några timmar och de blev
pigga och glada igen. Flera vittnade också om att detta är modellen för
att cykla Vänern Runt. Snitthastigheten var 23,5 kmh första dagen och
lite drygt 25 de två följande.
Första övernattningen, i Åmål, står Örebrocyklisterna för ett
kvällsarrangemang med underhållning. Det är mycket varierande år från
år. För några år sedan var det en trollkarl som aldrig ville sluta.
Varje applåd fick honom att komma med en ny trollkonst i det oändliga. I
år var det ett mycket uppskattat framträdande av en rockgrupp. Den
kvällen får också jubilarer utmärkelser. Det är sådana som kört
jämna 10 till 30 år. Och det är många som kommer tillbaka. Det har
blivit en kärna av cyklister som ses tre dagar en gång om året. Då
passar dom på att snacka intensivt långt in på nätterna så det
räcker ett helt år framöver. Först när man varit med några år
kommer man in i den kretsen som kan tala om svåra årgångar och lustiga
episoder.
Mariestad III
Andra övernattningen var i Mariestad. Här fanns matsal och pub i en
skola. Vätskebristen efter dagens cykling var tydligen stor. Ortens
bryggeri uppskattades särskilt. Däremot kom det surt efter för en del
morgonen därpå. Ett tiotal cyklar var stulna från parkeringen. Det var
nog inga kännare som låg bakom. Det var en blandning av sprillans nya
för 40 loppor och lite smårisiga cyklar som försvunnit. En synbart
trött konstapel, som störts vid frukosttid, kom för att ta emot
anmälningar.
Regnet då? Nej, det kom knappt något. Vi stannade en gång för att ta
på oss regnjackor, men vägbanan blev inte ens blöt. Däremot verkade
det ha regnat i hela övriga Sverige så vi kan inte vara annat än nöjda
med vårt val för att fira Kristi Himmelfärdshelgen. Starka vindar hade
vi, men konstigt nog inte bara emot, utan även en hel del medvind. Men
kallt var det. Skoskydd, vinterhandskar och termobyxor satt bra.
Nästa år blir det 10:e gången för mig. Då gäller det att vara
välkammad i Åmål när man skall upp på scenen.
|
