Morgonen var något kylig, men väderförutsättningarna föreföll bli
mycket förmånliga för cykling. Bo-Einar dök, som vanligt, upp i sista
minuten, och blev vald på stående fot till kapten för dagens BUB. Vi
susade iväg i god fart, med en svag vind i ryggen. Det flöt på bra i
medvinden och kändes alltmer som att flyga fram i sadeln som Zorro på
hästryggen.
Men ack, ack… övermod går före fall! Några kilometer utanför Knivsta,
i den branta nedförsbacken, med högerkröken nedtill, hände det som inte
kunde hända en sådan härlig cykeldag som denna. Vi brukar alltid ha bra
fart i backen och sedan känna det upplivande kollektiva suget i svängen.
Nere i kröken dolde sig emellertid denna dag, och vid just denna tidpunkt,
en buss, som tog upp praktiskt taget hela vägbanan. De båda andra Bossarna
lyckades med ett toreadorknep undvika frontalkollision, men värre blev det
för de efterföljande som inte anade vad som väntade. Inom bråkdelen av
en sekund såg jag bussen torna upp sig och insåg mitt miserabla läge mitt
i gruppen. Jag tvärbromsade instinktivt, och trodde att jag skulle klara av
att krypköra mellan bussen och diket. Det kanske hade lyckats om inte
vägen fram var blockerad av en cyklist, och jag inte i samma ögonblick
blev påkörd av en annan bakomvarande cyklist. Jag drämde in i sidan på
bussen och for sedan huvudstupa ner i diket. Det tog en stund att återfå
fattningen, och jag reste mig långsamt medan mina chockade medcyklister tog
hand om cykeln och hjälpte mig upp.
Långsamt insåg jag att inget var
brutet och att jag troligen haft änglavakt. Cykeln kunde också bärgas
utan några påtagliga skador. Jag skänkte en tacksam tanke till Cervélo
för deras omsorgsfulla krockteser av ramen. Jag var även tacksam för
Bosse S. hjälp med justering av bromsarna, som hade rubbats ur sitt läge.
Det var tur i oturen att vi var så nära Knivsta att jag på något skakiga
ben kunde hålla det långsamma tempo som mina vänliga medcyklister nu
anförde.

Suddig samling efter bussmötet i Knivsta. Fr.v. Kenneth Fant, Jan-Olov
Jansson, Tommy Heinermark, (bakom honom Bo-Einar), Björn Hedander, Ulf
Eweman, Peter Thidholm och Bosse Johansson. Knästående Bosse Sjöberg och
Johan Nyander. (mobiltelefoner borde inte ha kamera)
Vid konditoriet kunde jag nu samla ihop mig, med benäget bistånd från
resten av gänget, som gav ett utmärkt moraliskt stöd. Jag stod då i
valet och kvalet om jag skulle fortsätta trots några små blessyrer, eller
vända tillbaka tillsammans med Tommy. Eftersom blessyrerna inte påtagligt
påverkade mitt cyklande, och jag hade bestämt mig för att inte låta
detta missöde påverka resten av dagen valde jag att åka vidare med
gruppen.
Resten av färden mot Örsundsbro gick tack och lov utan missöden, och med
en solig och skön paus vid runstenen. "Cyklingpasta" dominerade
menyn, som förra året, men jag var trogen min pizza.
Tillbakafärden blev något mer ansträngande, framför allt p.g.a. en viss
motvind, men jag fick handgriplig hjälp av Bo-Einar vid ett par tillfällen
då jag sackade efter. Precis som vid förra BUBen råkade vi ut för
bommar, både vid Bergbrunna och vid Stäketbron. En annan likhet var ju de
breda fordonen på den smala Knivstavägen, en definitiv trafikfara inte
minst för oskyddade cyklister. Horderna med kanadagäss ockuperade
fortfarande stranden efter Bålsta.
Trötta, men ändå nöjda trots allt, var vi tillbaka c:a 17.30 efter drygt
16 mil, med ett rullsnitt på 26,9 km/tim och en snittpuls för mig på 137
slag/min.
Bosse J |