PBP 2007


Audax 22,5 > Lopp >

Paris-Brest-Paris Randonneur 2007-08-20-24

En riktigt lång cykeltur i nordvästra Frankrik
Efter förra årets Paris-Brest-Paris – Audax-versionen, 120 mil i drygt fyra dygn i en 150 cyklister lång kolonn – var det dags igen! I augusti prövade jag 2007 års upplaga av Paris-Brest-Paris Randonneur. Och prövning blev det! Randonneurloppet liknar visserligen Audax-loppet – lika långt och nästan samma tidsgräns (90 mot 85 timmar förra året). Men annars var mycket sig olikt. Denna gång var jag - en bland 5.300 andra startande, - hänvisad till att själv planera och klara matstopp, pauser och orientering, - cyklandes en sydligare resrutt med tuffare backar jämfört med Audax-versionen, - tvungen att cykla i djupt augustimörker i stället för ljusare kvällar i början av juli 2006. Dessutom var det - det sämsta vädret sedan 1956 års lopp med mer än 20 timmars regn, mulet väder, tidvis kraftig sidvind och motvind, 15-18 grader som bäst och endast några timmars sol i ett blåsigt Brest. Vädret bidrog till att nästan var tredje deltagare bröt loppet (mot 10-12 procent vid tidigare lopp). Men jag genomförde loppet! Drygt 87 timmar utan mer påträngande besvär än sömnbrist och ett sittsår som fick mig att uppträda som en orm på cykeln de två sista dygnen desperat letande efter en mindre öm del av rumpan att sätta ner på sadeln, Min uppgjorda plan för loppet föll ihop redan under första dygnet. Jag fick bara sova 5 timmar totalt – första natten i Kontrollens nattöppna restaurang vid Loudeac på tre stolar i 1 timme och 45 minuter, andra natten (på tillbakavägen) i samma restaurang på likaledes tre stolar i 1 timme och 30 minuter och tredje natten i en fältsäng (gud så skönt!) i 1 timme och 45 minuter. Risken att somna cyklandes blev verklighet för några bråkdelar av en sekund under tredje dagen men jag lyckades styra upp cykeln. Andra dagen fick jag fruktansvärt ont i vänster knä… Men stopp – Om det var ett helvete ibland så var det också himmel! – Vilka ovationer man möttes av från människor utmed vägen. ”Allez! Bon courage! Bon Route!” skrek förskolornas barn, gubbar med käpp och prydliga damer och herrar – det kändes som hundrafalt mer support och ös än på Vätternrundan. Utmed vägen var vi alla cyklister hjältar – men långt från massmedias uppblåsta idrottsikoner! Den uppbackningen gav både energi och minnen för livet! - Småprat och skratt med likasinnade medcyklister från när och fjärran – förutom alla sorters fransmän, lättpratade amerikaner, artiga engelsmän, tysta japaner, fokuserade tyskar, bubblande italienare, snabbpratande spanjorer och ryssar som jag på barsk ryska bad att inte tränga sig in i den svenska klunga jag körde i - och som sedan snällt placerade sig efter gruppen. - Och hjärt- och lunglivräddningen av min skolfranskan under det gångna året lyckades! Jag förstod och gjorde mig förstådd även om jag inte klarade en diskussion om likheter och skillnader mellan den franska Audax-rörelsen (fem grenar) och En Svensk Klassiker (fyra grenar). - Och vårt extrastopp i Sizun för att smaka stadens berömda crêpes. De var verkligen gudomligt goda! - Och den fantastiska vyn över Brest vid bron över sundet! - Och min cykeln som höll hela vägen utan ett enda problem – i bjärt kontrast till cykelproblemen under träningen månaderna innan loppet! – Och målgången: Först Avenue du 8 Mai 1945 - i mitt huvud hade jag då den svartvita filmsekvensen med jublet fredens dag på Kungsgatan i Stockholm – som avslutades vid Rond-Point des Saules i Parisförorten Guyancourt där alla åskådare applåderade och hurrade åt vår lilla formation på nio svenskar. Jag kunde bara inte låta bli att sträcka upp högernäven och göra V-tecknet! Denna multiupplevelse är svår att ge rättvisa, men jag lägger till några intryck och funderingar. Randonneurer – en kulturyttring Att cykla långt, ganska snabbt och med liten packning utmed en etablerad rutt är en välutvecklad cykelkultur på kontinenten och i den anglosaxiska världen men ganska okänd i Sverige. Många cykelklubbar ordnar en rad olika cykelrutter enligt särskilda regler med inlämning av kontrolluppgifter för registrering. Lätta randonneurcyklar för bekväm och effektiv långcykling vimlade det av på PBP. Sadel och styrväska i läder, ordentliga stänkskärmar, navdynamo i framhjulet och kraftig belysning skvallrar om vad ”riktiga” randonneurer värdesätter. Dessa habila randonneurer faller sedan i trans inför de stora hantverksmästarnas randonneurcyklar, Singer, Berthoud m.fl. – cyklar som följaktligen kostar därefter i inköp efter skräddarsydd beställning och delvis manuell framställning. Är PBP Randonneur en tävling? Nej, det finns inte bara en maximitid utan även en minimitid som inte får underskridas på kvalificeringsloppen och PBP. Minimitiden är dock bara en spärr för elitcyklister och proffs (42, 5 timme på PBP). Den som kommer först i mål får äran men inte mycket mer. Om man stannar och hjälper en skadad cyklist kan man få bonustillägg i timmar. Det kunde vi i den grupp jag följde ha fått – om vi hade behövt – eftersom vi stannade och hjälpte en amerikan på liggcykel som kört på en trottoarkant , vält i nattmörkret och fått hjälmen sönderslagen (bra med hjälm alltså). Han var så pass groggy att han inte kunde cykla rakt. Vi larmade i stället närmaste kontroll efter att ha blivit sinkade ca en halvtimme. Om man inte lyder funktionärer eller uppträder osportsligt kan man å andra sidan få tidsavdrag som straff. Randonneurcykling inte bara i livet… Seattle International Randonneurs är en stor cykelklubb enbart för randonneurer. En av dess medlemmar dog i samband med kvalificeringarna i år. Fyra av hans kamrater cyklade med hans aska på det PBP han planerat att delta i. Administrationen kring loppet 1500 frivilliga arbetade som funktionärer varav flertalet var äldre medlemmar från de cykelklubbar som ansvarade för arrangemanget vid de nio kontrollerna. Mycket noggranna och vänliga men inte så effektiva som vi är vana vid från t.ex. Vätternrundan. Det var logistikproblem med främst sovplatser men även registrering och matservering. Två hemliga kontroller anordnades för att hålla oss till de anvisade vägarna. De särskilda vägskyltarna för att leda oss rätt fungerade dagtid men när mörkret föll var de otillräckliga. Själv snurrade jag runt på slingrande småvägar utanför Loudeac i mörker och regn en dryg timme extra på återvägen – tillsammans med ibland ett hundratal cyklister - innan vi hittade fram till kontrollen. Och ska jag göra det igen? Direkt efter loppet fanns bara en tanke – nu när jag gjort det jag planerat och tränat för i ett års tid blir det inget mer! Nu ett par veckor efter målgång är jag inte alls lika säker. Jag har kommit på en rad detaljer jag kan förbättra - navgenerator och kraftigare belysning, skärmmössa under hjälmen mot regn, en enklare pedallösning, en del prylar som kan tas bort från packningen…… Så det kanske blir en nästa gång – om fyra år. With a litlle help from my friends… En del svenska randonneurer har beskrivit detta lopp som den ensamme cyklistens kamp under 120 mil utan egentlig hjälp av sina medcyklister. Den beskrivningen känner jag inte alls igen! All trevlig samvaro med och hjälp från andra långcyklister i kvalificeringsloppen i våras och 100-milaren i Örebro och i de två grupper jag följde under PBP gav hela tiden energi och uppmuntran. Tack Kenneth och Ivo för Voltaren när mitt vänstra knä gjorde riktigt ont! Tack Olle för Din envetna uppmaning ”Låt bli och kör på stora klingan!” Tack Peter för Ditt tips att stanna i Sizun och njuta av stadens crêpes. Tack Christer för det gel jag fick när jag höll på att somna på cykeln och för den härliga snabbcykling vi åstadkom mellan Mortagne de Perche och Dreux, trots att det var fjärde dagen på cykel. För att nämna några av dem som var med. Då har jag ändå glömt allt nyttigt snack före loppet med veteranerna Bo-Einar, Be-Ge, Tell, Bosse Diesel, Jean-Claude m.fl. Och tack Åsa och Henrik för vad jag tror var världens första exklusiva provsmakarkväll före loppet av – Energy Bars! (Vi provsmakade och betygsatte 40 olika enerkikakor – det entydiga och intressanta resultatet får Åsa och Henrik själva berätta om). Och slutligen tack Joe för att Du lät mig sova färdigt efter att somnat vid förrätten på den libanesiska restaurangen i Versailles på kvällen efter loppet och bara försiktigt väckte mig när det var dags att betala och gå hem till hotellet. Torbjörn Wikland 2007-09-02
Bilder från PBP 2007 >>
2007-09-17 Tell		© Audax 22,5