|
| Rapport från Audax 2009-10-10 | ||
|
Deltagare: |
||
|
La vie en rose ? |
||
|
Näe, livet kanske inte kändes som en dans på rosor denna lördagsmorgon i
november– lätt duggregn, snabba gråa moln och bara några grader över
nollan. Skulle jag bli ensam till Tant Brun idag, när jag väntade på parkeringsplatsen intill Welcome Hotel. Nix! En minut i halv nio dök Pawel Josefsson upp och utbrast att spinning i all ära men han längtade ut till cykling på riktigt. Jag kunde bara instämma! På vägen ut från Welcome Hotel mötte vi Daniel Säfström som snabbt tog täten i vår tre man starka Audax grupp. Jag och Daniel körde racer men Pawel körde en Mountainbike med skivbromsar och utan dubbdäck. Vi hade lite medvind i färden mot Sigtuna som förde oss förbi Bollstanäs, startplatsen för Roslagsvåren, Skånela kyrka och Norrsunda över E4. Strax före vår traditionsenliga kisspaus vid Arlandastad fick jag punka bak. Fram med reservslang och med hjälp från Audax kamraterna klarade vi att komma i väg på drygt tio minuter. Resten av färden mot Sigtuna gick smärtfritt och ca 25 km/h i snitt. Natur och väder trumpetade ut att det var november. Alla träd i skog och skogsdungar hade fällt sina löv utom enstaka ekar med helt bruna löv. I en och annan trädgård fanns något äppelträd i skyddat läge med löven kvar. Då kändes det skönt att åtminstone barrträden lyste gröna. Det lätta duggregnet fotsatte ända fram till Tant Brun. Och det tjocka molntäcket höll solen borta.  Ett telefonfoto från Tant Bruns trädgård, fr.v. Daniel Säfström, Torbjörn Wikland, Pawel Josefsson och Leif Greve. På Tant Brun satt Leif Grevé och väntade men blev snabbt utvinkad för det obligatoriska fotot på oss tappra cyklister. Vid kaffe och macka blev det som vanligt allvarligt cykelsnack. Lite inverkan hade nog den annalkande julen för vi drömde om nya cyklar. Daniel och greven ville skaffa en bra Cross. Själv vill jag ha en klassisk touringcykel för kommande långlopp. I denna grabbkvartett övergick drömmarna till frågan hur man skulle övertyga ”dom därhemma” om nödvändigheten av ytterligare en cykel. Greven föreslog ”mobbing” som starkt argument. Vi skulle inte bli riktigt accepterade bland våra cykelkompisar utan dessa nya tillbehör! Vi sög länge på denna nya karamell innan det var dags att bryta upp för hemfärd. Greven tog samma väg tillbaks till Kallhäll över skogsvägar med sin moutainbike. Vi andra tog den vanliga vägen tillbaks över Eriksund, Håtuna och Kungsängen.  Kung i Dalkarlsbacken blev som vanligt Daniel. Efter Stäket vek Daniel av mot Sollentuna och Pawel tog av hemåt vid Jakobsberg. Jag fortsatte själv till Barkarby och sedan tillbaks till hemmet i Kungsängen (bara för att få 12 mil i benen). Annars var det nog samma sträcka som förra helgen, alltså 9,1 mil. Innan vi skiljdes åt konstaterades att vår tur var riktigt bra och trevlig. Just nu lyssnar jag på Edith Piaf som med sitt spröda vibrato sjunger: « Quand il me prend dans ses bras Il me parle tout bas, Je vois la vie en rose. « Han som tar mig i famn är förståss min »velo », min cykel, som talar lågt till mig och jag ser livet som en cykeldans på rosor. För att vara en lördag i november blev det faktiskt ”La vie en rose”! Torbjörn Wikland |
||
|
|
||
| 2009-11-14 Tell |
|
© Audax 22,5 |